Den som vill släcka och glömma det förflutna är i färd med att förstöra både nutid och framtid. Endast den som förstår det förflutna kan leva lycklig i det nuvarande och medverka till att bygga en bättre värld.
/Georg Klein

För några år sedan skrev jag vid ett tillfälle ner några tankar om mitt första möte med Långörasläkten. Det var egentligen tänkt som ett inslag i föreningens serie ”Långöraminnen”, men vid ett haveri i en hårddisk gick detta och en massa personligt släktforskningsmaterial helt förlorat.

Först blir man chockad och arg på sig själv för att man inte har en ständig ”backup” på allt, sedan blir man successivt införstådd med att allt det arbete som gått förlorat och inte kan kopieras in från andra källor måste återskapas bokstav för bokstav. Det är anledningen till att jag nu åter kastar mig över tangentbordet.

Bakgrunden till att jag kom i kontakt med Långörasläkten var i grunden en tragisk och personligt sorglig händelse. Min far avled hastigt och ensam i sin bostad den 17 juli 1979. Genom min farbror som var granne med min far fick jag veta att min far dagen före dödsfallet besökt sin provinsialläkare på dennes mottagning på Trossö i Karlskrona, eftersom min far hade fått akuta hjärtproblem.

Med receptet i hand gick han till apoteket Pantern och på hemvägen träffade han sin kusin Gunnar Falkstad, 113623-33, på Pantarholmen. Det var hans sista möte med någon människa, för när han kom hem till sin bostad på Polhemsgatan drabbades han av en svår hjärtinfarkt som ändade hans liv.

När jag första gången skrev denna berättelse var jag på dagen lika gammal som min far var när han dog.

Det föll mig naturligt att ta kontakt med fars kusin Gunnar för att tala med honom om min fars sista samtal. Jag besökte honom i hans bostad och vi hade en fin pratstund tillsammans. Strax innan jag skulle gå sa Gunnar så här: ”Vet du om att vår släkt är dokumenterad ända tillbaka till 1600-talet?” Jag blev förvånad, eftersom jag aldrig hört talas om detta tidigare. Då visade han mig ett digert dokument, 102 sidor text i A4-format med titeln ”Stamtavla över Långörasläkten, Sturkögrenen” av släktforskare Hjalmar Berglund.

Jag minns att jag bläddrade ivrigt i den och sedan sa jag: ”Hör du Gunnar, den här måste jag få låna av dig!” Och så blev det. Jag åkte hem till vårt lilla båtsmanstorp i Björstorp och den följande natten ägnade jag helt åt att studera det utförliga källmaterialet.

Det fanns många namn och uppgifter som jag kände igen, men både mitt och min fars namn saknades i skriften. Däremot hittade jag min farfar och därigenom blev det lätt att skriva ut tre generationer till samt kusiner och kusinbarn, vilka senare skulle bli ett tillägg i Sturkögrenen.

Upptäckten att vara en långörasläkting blev början till ett intensivt sökande efter mina rötter. Dessvärre var det då för sent för att hinna besöka 1979 års släktmöte, som hölls bara några dagar senare, men kontakterna både personligen, via brev och telefonsamtal med Hjalmar Berglund blev informativa och givande. Jag har ännu kvar hans handskrivna, lite omständliga brev och jag förstod att det var inte bara med mig han höll kontakten, utan det pågick ett fortlöpande informationsutbyte med många i släkten.

Sannolikt var det kontakterna med Hjalmar Berglund och insikten om Långörasläktens intressanta historia, som väckte mitt intresse för släktforskning – en hobby som är starkt vanebildande. Varje ny upptäckt blir bitar i ett växande pussel men pusslet blir aldrig riktigt färdigt, det finns alltid något nytt att söka efter och varje upptäckt ger nya infallsvinklar och nya frågeställningar.

Släktforskare är i regel, med mycket få undantag, generösa människor som gärna vill hjälpa till och bistå med uppgifter som man funnit i hävderna. Ganska ofta får jag och flera andra i föreningen frågor från medlemmar och andra intresserade om personer som levat för länge sedan i östra Blekinges skärgård. Det är alltid lika glädjande att kunna hitta svaren och delge frågeställaren.

Mycket av den kunskap som finns nu kan aldrig återskapas om den faller i glömska. Det är med släktforskning som med kärleken mellan människor, den måste vårdas och ständigt underhållas.

Min förhoppning för framtiden är att unga generationer i släkten skall upptäcka denna kulturskatt, vårda den och fortsätta med sökandet efter lotsarnas ättlingar till gagn för kommande generationer.

Bertil Petersson, 2009-07-23