En sådan här kväll var mycket viktig på ön Långören, där vi bodde. Hela dagen hade alla vi barn samlat grenar och ris från trädgårdarna. På den nordligaste udden, Salthallen, växte en stor rishög upp. Vi som bodde på lotsgården hade inte så mycket brännbart att bidra med men alla gjorde vad de kunde för alla ville att det skulle bli en ordentlig majbrasa.
Så kom då äntligen kvällen och alla, hela öns befolkning, samlades där nere på de stora berghällarna.
Så började man resonera om man skulle tända elden eller inte. Blåste det inte för mycket eller på fel håll? Hade inte högen kommit lite för nära fyren? Hur skulle det bli? Farbror Petter som var platsens lotsförman fick frågan. Efter en, som vi barn tyckte oändlig, väntan så kommer svaret att jo jag tycker nog att det har mojnat lite så kanske…
Men först skulle vi sjunga. Vintern rasat ut bland våra fjällar och alla de andra visorna och sångerna som hör våren till. Jag undrar om vi kunde sjunga ‘sköna Maj välkommen’. Jo men det är inte maj ännu svarar tant Anna. Nej men i morgon tycker någon annan. Så sjunger vi min favoritvårvisa.
Alla sjöng med, vi hade ingen kör så vi fick sjunga själva och det gjorde vi av hjärtats lust. Så tändes majbrasan och vi stod alla där tillsammans. Det var vi som bodde där på vår ö, på Långören.
Tack alla tanter o farbröder som gav oss en barndom med värme o innehåll och som drog upp oss när vi drullade i ibland, för det gjorde vi!
Välkommen sköna vår!
(Återgivet av Håkan Bergström)
